Gillar helger då jag få möjlighet att vidga perpektiven. Att andas djupt.
Har ett stort behov av att omge mig med vänner som tänker stort och har mod och kraft att bry sig om annat än sin egen bekvämlighet och framgång.
Känner ett stort behov av att få en motvikt till veckornas cynism, trångsynthet och självupptagenhet.
Känner mig kvävd och får svårt att andas när jag dagligen blir varse hur komplicerat det blir när otrygga människor får makt över andra. Som myndighetsperson eller som ledare - formell eller informell.
Om man har möjlighet att klättra och behålla lönen blir det blir inte verksamheten och det ursprungliga uppdraget som står i fokus, utan man gör allt för att anpassa sig till de spelregler som finns. Även om spelreglerna innebär att man ger avkall på ideal och vision och det som alltid legat nära hjärtat. Och även om det innebär att trampa på andra.
Det finns alltför många av den sorten. Vissa som glidit på en räkmacka, men också de som själva har fått kämpa i motvind för att få till sin levnadsstandard. Jag har förståelse för att det är stort att då bli utvald att få leda, att få makt. Unnar dem som klättrat från underläge till en mer gynnsam position.
Problemet är bara att det blir så fel i yrken där det är människor och inte varor som står i centrum. Det är ingen lyckad kombination att ha sin egen framgång som drivkraft i en offentlig versamhet, en välfärdsinstitution. Där om någonstans krävs det en genuin drivkraft som tar sin utgångspunkt i att förbättra villkoren för andra. Inte för sig själv.
Det komplicerade är att det endast är ett fåtal som vill genomskåda självupptagenhet, karriärslystnad och brist på äkta engagemang. Det syns ju mest bakom kulisserna. Det är bekvämare att blunda. Av samma skäl som ovan. Det krävs mod att våga se. Och att våga agera.
Försöker därför omge mig med mogna, storsinta kollegor och vänner som står stadigt. De som inte sviker sin övertygelse.
Tack för att ni finns.
